Varför tolkar vi oftast stress som något negativt i prestation sammanhang?

Hur kan vi få våra spelare att omfamna och använda stress till deras fördel?

Låt mig förklara...

Vår Idrottskultur har länge utbildat idrottare genom att säga

"Var inte rädd"

“Var lugn och stabil”

“Var mentalt stark.”

Så när idrottare känner stress eller får negativa tankar, så tänker de att något är fel...

Någonstans inom mig förstår jag ändå varför man inte vill känna stress

Det känns obehagligt: hjärtat slår, musklerna spänns, magen pirrar, man blir torr i munnen..

Med tanke på att vi ständigt får höra kommentarer såsom "Var lugn, var inte rädd" så känns det som att vi tappar kontrollen.

När du tolkar stress negativt så börjar du...

- Kontrollera andningen för hårt

- Spänna dig

- Undvika känslan

- Tänka “var lugn, du är redo, det kommer gå bra”

- Jaga bort tankar

Det ser ut som att du “hanterar” stress, men egentligen gör du något helt annat:

Du signalerar till hjärnan:

“Det här är farligt. Vi måste undan.”

Och då sker något riktigt intressant:

💥Hjärnan 10-dubblar aktiviteten.

Mer stress.

Mer spänning.

Mer puls.

Mindre fokus.

Stress är inte problemet. Kampen mot stressen är problemet. Tolkningen är problemet.

När du försöker få bort stress → kroppen går i försvar.

När du accepterar stress → kroppen börjar samarbeta med dig.

Det är därför spelare ofta presterar bättre i stora matcher:

De tolkar aktiveringen som ett tecken på att de är redo, inte rädda.