Återhämtning / Ledarskap

Måste idrotten alltid vara kul?

Skriven av Dana Ali, leg. psykolog & idrottspsykolog · 10 min läsning

Vad säger forskningen om idrottsglädje, varför kan något man älskar börja kännas jobbigt och hur vet vi som föräldrar när vi ska uppmuntra våra barn att kämpa vidare?

Föreställ dig att ditt barn kommer hem från träningen och säger:

”Jag vet inte om jag tycker det är kul längre.”

Det är kanske svårt att förstå. Fotbollen har ju varit en så stor del av barnets liv. Alla träningar, matcher, kompisar och drömmar. Och nu är det plötsligt inte roligt längre?

Kanske vill du påminna om hur mycket barnet älskade sporten tidigare. Eller förklara att man ibland behöver kämpa, även när det är jobbigt.

Och visst ligger det något i det.

Idrott innebär inte bara glädje och framgångar. Det innebär också tidiga morgnar, hårda träningspass, skador, besvikelser och perioder där utvecklingen står stilla.

Men om vi samtidigt vet hur viktig glädjen är för att unga ska vilja fortsätta idrotta uppstår en ganska intressant fråga.

Måste idrotten alltid vara kul? Och vad betyder det egentligen när den inte längre är det?

1. Vad är det egentligen som gör idrott kul?

Jag tror att vi ibland har en ganska snäv bild av vad det innebär att ha roligt.

Vi tänker på skratt, lek, kompisar och känslan när allt bara flyter. Och visst är det viktiga delar av idrotten.

Men är det verkligen allt?

Tänk på en fotbollsspelare som genomför ett riktigt tufft fyspass. De sista intervallerna är jobbiga. Benen är tunga och spelaren längtar mest efter att passet ska ta slut.

Ändå kan samma spelare gå därifrån och känna sig nöjd.

Varför?

Kanske för att han vet att träningen hjälper honom att utvecklas. Kanske för att han lyckades genomföra något han tidigare hade svårt för. Eller för att han gjorde sitt bästa tillsammans med lagkamraterna.

Det som var jobbigt under tiden kan fortfarande vara något han uppskattar efteråt.

Och här blir forskningen intressant.

Idrottspsykologen Amanda Visek och hennes forskarkollegor undersökte vad som gör idrott rolig för unga fotbollsspelare. Genom att involvera spelare, tränare och föräldrar identifierade forskarna 81 olika faktorer, fördelade över elva områden.

Det handlade bland annat om att utvecklas, anstränga sig, spela matcher, ha bra tränare och känna gemenskap.

I en uppföljande studie rankade spelarna själva att anstränga sig och göra sitt bästa som den viktigaste av de elva övergripande faktorerna.

Det tycker jag är fascinerande.

För vi pratar ibland om hårt arbete och glädje som om de vore varandras motsatser. Som om det roliga är något som kommer efter allt det jobbiga.

Men för många unga kan själva ansträngningen vara en del av det roliga.

Att få kämpa för att klara något. Att märka att man blivit bättre. Att tillsammans med lagkamraterna lyckas med något som tidigare var svårt.

Det betyder förstås inte att alla unga tycker likadant. Eller att varje hårt träningspass automatiskt är meningsfullt.

Men det visar att idrottsglädje är betydligt mer än att bara ha roligt i stunden.

Gissa

Vad tror du unga uppskattar med idrotten?

Vilken av följande faktorer rankade unga fotbollsspelare högst i studien?

Det får mig att tänka på en viktig skillnad.

Allt som är roligt behöver inte vara meningsfullt. Och allt som är meningsfullt behöver inte kännas roligt just när vi gör det.

Men i idrotten kan dessa upplevelser också förstärka varandra.

Problemet är alltså inte nödvändigtvis att ett barn ibland tycker att träningen är tråkig.

Det intressanta är vad som händer när barnet börjar uppleva att idrotten inte längre ger samma glädje, utveckling eller tillfredsställelse som tidigare.

2. Han säger att han har tappat glädjen. Men vad betyder det egentligen?

Det här tycker jag är en av de viktigaste frågorna för oss som arbetar med unga idrottare, men också för föräldrar och tränare.

För när någon säger att glädjen har försvunnit är det lätt att börja leta efter sätt att få tillbaka motivationen.

Vi peppar. Påminner om varför personen började. Föreslår nya mål eller säger att alla går igenom tuffa perioder.

Men tänk om vi försöker lösa fel problem?

För att ha tappat glädjen kan betyda väldigt olika saker.

Vad kan ”jag har tappat glädjen” egentligen betyda?

Tryck på korten för att upptäcka olika möjliga betydelser.

Det här är förstås inte diagnoser eller färdiga förklaringar. Det är exempel på olika saker som kan ligga bakom samma mening.

Och det är en ganska viktig skillnad.

En spelare som är utmattad behöver kanske återhämtning. En som känner sig utanför behöver kanske hjälp med gemenskapen. En som upplever att hela fotbollen handlar om prestation behöver kanske få tillbaka känslan av att kunna spela utan att ständigt behöva bevisa något.

Samtidigt kan någon helt enkelt ha upptäckt att han eller hon vill göra något annat.

Därför tycker jag att vi vuxna behöver vara försiktiga med att omedelbart tolka bristande glädje som bristande disciplin eller motivation.

Vi behöver förstå vad personen menar innan vi försöker förändra hur personen känner.

Men vad är det då som gör att något som tidigare varit det bästa man visste plötsligt kan börja kännas så jobbigt?

3. Varför kan något man älskar börja kännas jobbigt?

Det finns förstås många möjliga förklaringar. Men jag vill stanna vid två situationer som jag tror att många idrottsföräldrar känner igen.

När varje träning börjar kännas som ett prov

Föreställ dig en ung fotbollsspelare som konkurrerar om en plats i startelvan.

Under träningen slår spelaren bort en ganska enkel passning.

Nästa gång bollen kommer väljer han att spela tillbaka, trots att det finns ett bra alternativ framåt.

Inte för att han saknar förmågan, utan för att han inte vill riskera att göra ännu ett misstag.

Han börjar fundera mer på hur tränaren bedömer honom än på vad situationen faktiskt kräver.

Det här är ett tänkbart exempel på hur prestationskrav kan förändra vårt beteende.

För vissa är konkurrensen stimulerande. Den ger energi och motivation att utvecklas.

Men för andra kan känslan av att ständigt behöva bevisa sitt värde göra att uppmärksamheten flyttas från själva spelet till konsekvenserna av att misslyckas.

Varje felpassning riskerar att bli något som påverkar nästa laguttagning. Varje lyckad aktion blir ett tillfälligt kvitto på att man håller nivån.

Till slut kanske spelaren inte längre går till träningen med samma nyfikenhet på vad han kan lära sig.

Han går dit med en oro för vad som händer om han inte är tillräckligt bra.

Inom motivationspsykologin finns en teori som heter självbestämmandeteorin. Den beskriver tre grundläggande psykologiska behov som har betydelse för vår motivation och vårt välbefinnande.

Autonomi: Att känna att man har inflytande över sina egna val.

Kompetens: Att uppleva att man kan utvecklas och klara av utmaningar.

Tillhörighet: Att känna sig accepterad och som en del av gemenskapen.

Forskning visar att miljöer som stödjer dessa behov hänger samman med mer gynnsamma former av motivation och välbefinnande hos idrottare.

Det betyder inte att idrottare alltid måste få bestämma själva eller att tränare ska sluta ställa krav.

Men det spelar roll hur kraven upplevs.

En tränare kan ställa höga krav och samtidigt skapa en miljö där spelare vågar göra misstag, känner sig respekterade och upplever att de utvecklas.

Om spelaren däremot börjar känna att varje misstag hotar både speltiden och den egna platsen i gruppen kan det påverka glädjen.

Och kanske är det inte längre själva fotbollen som känns tråkig.

Kanske är det känslan av att hela tiden behöva prestera.

Eller är idrottaren helt enkelt trött?

Vi får inte heller glömma hur mycket en ung idrottare kan ha på sitt schema.

Skola, läxor, träningar, matcher, resor, sociala relationer och egna förväntningar.

Det som började med två roliga träningar i veckan kan med åren ha blivit en vardag där nästan all tid kretsar kring idrotten.

Och även om man älskar sin sport kan belastningen ibland bli för stor.

När återhämtningen inte räcker till kan det påverka både den fysiska orken, humöret och motivationen.

Inom forskningen om utbrändhet i idrott brukar man beskriva tre centrala dimensioner:

  1. Fysisk och känslomässig utmattning.
  2. En minskad känsla av att lyckas eller utvecklas inom idrotten.
  3. Att man börjar värdera idrotten mindre eller får en mer negativ inställning till den.

Det betyder förstås inte att alla som tycker att träningen är tråkig är utbrända.

Men det visar varför vi behöver vara försiktiga med att tolka tappad glädje som något som alltid kan lösas med mer motivation.

En spelare som redan är överbelastad behöver kanske inte ytterligare ett mål att kämpa mot.

Han kanske behöver vila.

Och här finns ytterligare något som är viktigt att förstå.

Att en idrottare fortfarande älskar sin sport betyder inte att belastningen automatiskt är hållbar.

Man kan ha starka ambitioner, tycka om att träna och samtidigt behöva förändra något för att må bra över tid.

Om barnet också visar ihållande nedstämdhet, sömnproblem, isolerar sig eller tappar intresset för sådant som tidigare varit viktigt utanför idrotten behöver vi uppmärksamma måendet i stort. Då kan det vara klokt att söka stöd inom vården.

4. När ska vi uppmuntra barnet att kämpa, och när behöver något förändras?

Jag tycker faktiskt att vi gör unga idrottare en otjänst om vi får dem att tro att allt som känns jobbigt, tråkigt eller obekvämt betyder att något är fel.

Att utvecklas innebär ibland att behöva göra sådant man inte känner för.

Att sitta på bänken, genomföra monotona träningspass eller fortsätta arbeta trots att resultaten uteblir kan vara en del av en idrottssatsning som man själv tycker är värdefull.

Men vi gör dem en lika stor otjänst om vi lär dem att alltid kämpa vidare, oavsett hur de mår eller vad kampen kostar.

För hur vet vi egentligen skillnaden?

Jag tror inte att vi kan avgöra det bara genom att fråga om träningen är rolig.

Vi behöver förstå sammanhanget.

En spelare som är besviken över att inte ha blivit uttagen kan fortfarande längta efter nästa träning och vilja kämpa för sin plats.

En annan kanske har börjat få ont i magen inför varje träning, sover dåligt och känner att idrotten tar mer energi än han hinner återhämta.

Båda kan säga att fotbollen inte längre är rolig.

Men det betyder inte att de behöver samma hjälp.

I det första fallet kanske vi behöver stötta spelaren att hantera en besvikelse som hör till den idrott han fortfarande vill utöva.

I det andra behöver vi undersöka varför situationen blivit så påfrestande och vad som behöver förändras.

Och ibland vet vi inte direkt vad som är rätt.

Det är okej.

Till dig som är förälder

Nästa gång ditt barn säger att idrotten inte längre är rolig skulle jag vilja uppmuntra dig att vara nyfiken innan du börjar ge råd.

Försök att inte direkt svara:

”Men du älskar ju fotboll!”

Eller:

”Du måste förstå att man behöver kämpa för att bli bra.”

Även om det finns en god intention bakom orden kan barnet uppleva att du inte riktigt lyssnar på vad han eller hon försöker berätta.

Försök i stället förstå vad som har förändrats.

Fyra frågor att ställa ditt barn

Frågor att spara inför nästa samtal.

  1. När började du känna så här?Var det något särskilt som hände, eller har känslan vuxit fram under en längre tid?
  2. Vad är det som känns jobbigast just nu?Är det själva träningen, kraven, tränaren, gemenskapen eller något annat?
  3. Finns det fortfarande stunder inom idrotten som du tycker om?Vad är annorlunda under de stunderna?
  4. Om du fick förändra en sak, vad skulle det vara?Och vad skulle kunna vara ett första steg?

Du behöver inte ställa alla frågor på en gång. Och du behöver inte ha en lösning direkt.

Ibland räcker det långt att låta barnet få berätta utan att behöva försvara eller förklara varför känslan finns där.

Det kan också vara värdefullt att tillsammans prova en mindre förändring och se vad som händer. Kanske behövs mer återhämtning, ett samtal med tränaren eller större utrymme för träning utan samma prestationskrav.

Om svårigheterna fortsätter eller påverkar barnets hälsa behöver vi inte vänta med att agera.

För det viktiga är inte att till varje pris få barnet att fortsätta idrotta.

Det är att hjälpa barnet förstå sin situation och hitta en väg som fungerar.

Så, måste idrotten alltid vara kul?

Nej.

Jag tror inte att vi ska förvänta oss att unga idrottare känner glädje inför varje träningspass, match eller utmaning.

Ibland är det jobbigt att utvecklas. Ibland är det tråkigt att träna. Och ibland behöver vi acceptera besvikelser och motgångar för att kunna fortsätta med något som betyder mycket för oss.

Men det betyder inte att glädjen är oviktig.

Tvärtom visar forskningen att upplevelsen av glädje har ett tydligt samband med ungas vilja att fortsätta idrotta.

Därför behöver vi ta det på allvar när ett barn säger att glädjen har försvunnit.

Inte genom att automatiskt uppmuntra barnet att sluta. Och inte heller genom att övertyga det om att fortsätta kämpa.

Utan genom att försöka förstå vad som ligger bakom.

För ibland behöver vi hjälpa unga att stå ut med att något är jobbigt.

Ibland behöver vi hjälpa dem att förstå varför det har blivit så jobbigt.

Och ibland behöver vi faktiskt förändra något.

Idrotten behöver inte alltid vara rolig. Men den ska inte heller behöva kosta hur mycket som helst för att få fortsätta vara en del av ens liv.

Idrottspsykologen Dana Ali

Känner du igen dig?

Boka ett första samtal så går vi igenom din situation. Vill du hellre skriva än ringa går det lika bra med SMS eller mejl.