Föreställ dig det här. Ditt barn kommer hem från träningen, slänger väskan i hallen, går in i köket, öppnar kylskåpet och säger:
”Jag vill sluta.”
Vad händer i dig? Kanske får du direkt en klump i magen.
Du tänker på alla träningar ni åkt till. Alla helger som planerats runt matcher. Alla cuper. Alla gånger ditt barn har kommit hem överlyckligt efter en bra prestation.
Och kanske kommer orden innan du ens hunnit tänka:
”Men du älskar ju det här.” ”Du kan inte ge upp bara för att det går dåligt.” ”Ge det lite mer tid.”
Jag förstår den reaktionen. Som förälder vill man skydda sitt barn. Man vill inte att barnet ska fatta ett beslut i affekt som det sedan ångrar. Man vill inte heller lära sitt barn att lösningen varje gång något blir svårt är att springa därifrån.
Men det finns en sak jag ofta försöker hjälpa föräldrar att komma ihåg:
”Jag vill sluta” är inte alltid ett beslut.
Ibland är det ett meddelande. Och innan vi försöker övertala barnet att fortsätta behöver vi förstå vad meddelandet egentligen betyder.
Varför vill barn sluta med sin idrott?
Det finns sällan ett enda svar. Ett barn kan vilja sluta för att det helt enkelt inte är roligt längre. Ett annat för att kompisarna har slutat. Någon har hittat en annan sport som känns mycket mer spännande.
Och ett annat barn ligger vaken kvällen före match och känner hur magen knyter sig eftersom tanken på att göra ett misstag känns nästan outhärdlig.
På utsidan kan alla fyra säga exakt samma sak:
”Jag vill sluta.”
Men de behöver helt olika hjälp. Det är därför jag tycker att vi vuxna ibland är lite för snabba med att diskutera om barnet ska sluta eller fortsätta.
Jag är mycket mer intresserad av frågan: Varför vill barnet sluta? Först när vi förstår det kan vi börja prata om vad som faktiskt är rätt väg framåt.
Är ditt barn på väg mot något – eller bort från något?
Det här är en av de viktigaste skillnaderna jag brukar försöka göra. Fråga dig själv:
Vill mitt barn bort från någonting eller vill mitt barn mot någonting?
Det låter kanske som en liten skillnad. Det är det inte.
Tänk dig ett barn som har spelat fotboll i åtta år men plötsligt upptäcker basket. Hen pratar om basket vid middagen. Tittar på matcher. Vill gå ut och kasta boll efter skolan. Har hittat nya kompisar där.
När barnet säger ”Jag tror att jag vill sluta med fotbollen” kan det handla om att barnet är på väg mot någonting som känns mer meningsfullt. Det behöver inte vara ett misslyckande. Det kan vara utveckling.
Men tänk nu på ett annat barn. Hen har börjat bli tyst i bilen på väg till träning, får ont i magen före matcher och blir väldigt arg efter misstag. Hen pratar om att tränaren kommer bli besviken och är rädd för att göra bort sig inför laget. Och säger sedan:
”Jag vill sluta.”
Här kan barnet istället försöka komma bort från något som känns jobbigt. Det betyder fortfarande inte automatiskt att barnet ska stanna kvar. Om miljön är dålig, om barnet blir illa behandlat eller om tränaren beter sig olämpligt ska vi självklart inte lära barn att de bara ska ”bita ihop”.
Men ibland är det inte idrotten barnet egentligen vill lämna. Det är känslan, pressen, rädslan, skammen. Och där behöver vi vara försiktiga.
För om barnet lär sig:
”När jag blir riktigt rädd behöver jag försvinna från situationen”
…finns risken att samma strategi dyker upp igen. I nästa lag, i skolan, på en muntlig presentation, på arbetsplatsen, i relationer.
Då kanske lösningen inte är att plocka bort idrotten. Då behöver vi hjälpa barnet att hantera det som blivit så jobbigt.
Tre frågor jag tycker att du ska ställa innan ni bestämmer något
När ett barn säger att det vill sluta är vår första uppgift inte att lösa situationen. Det är att förstå den.
Välj därför helst ett lugnt tillfälle. Inte fem minuter innan träningen. Inte i bilen efter en katastrofmatch. Inte när ni båda är frustrerade.
Du kan börja väldigt enkelt: ”Vi behöver inte bestämma något nu. Jag vill bara förstå hur du har det.”
Sedan hade jag ställt tre frågor.
1. Vad är det egentligen du vill sluta med?
Det här är kanske min favoritfråga. För ”jag vill sluta med fotbollen” kan betyda hundra olika saker. Det kan betyda:
- Jag vill inte spela i det här laget.
- Jag tycker inte om tränaren.
- Jag vill inte träna fem gånger i veckan.
- Jag hatar att sitta på bänken.
- Jag känner mig sämst i laget.
- Jag är rädd inför matcher.
- Jag känner ingen i gruppen.
- Det är inte roligt längre.
Försök därför att bli nyfiken. Vad är det barnet faktiskt vill slippa? Ibland upptäcker man att problemet är mycket mindre än orden först lät.
Barnet kanske inte behöver sluta med fotboll. Det kanske behöver byta lag, träna färre gånger, få en annan roll, prata med tränaren eller få hjälp med sin prestationsångest.
När vi får fram det konkreta problemet blir det mycket lättare att hitta en konkret lösning.
2. Vad skulle behöva vara annorlunda för att du skulle vilja fortsätta?
Den här frågan flyttar samtalet från ”Sluta eller fortsätta?” till ”Vad behöver förändras?” Och det är ofta ett mycket bättre samtal.
Barnet kanske säger:
- ”Om jag fick träna tre gånger istället för fem.”
- ”Om tränaren slutade skrika på mig.”
- ”Om jag fick spela med mina kompisar.”
- ”Om jag inte blev så nervös.”
- ”Om jag inte kände att jag måste vara bäst hela tiden.”
Plötsligt har ni fått information. Och information går att arbeta med.
Jag tycker också att den här frågan hjälper barnet att själv börja fundera över sina behov. Det är en viktig färdighet långt utanför idrotten.
Att kunna känna: Vad är det som inte fungerar för mig? Och: Vad skulle jag behöva istället?
3. Om du slutar – vad vill du göra istället?
Här kommer vi tillbaka till skillnaden mellan att gå mot något och att fly ifrån något.
Om barnet direkt svarar ”Jag vill börja dansa”, ”Jag vill testa basket” eller ”Jag vill lägga mer tid på musiken”, då finns det kanske en tydlig riktning.
Men om svaret är: ”Jag vet inte. Jag vill bara slippa.”
Då hade jag blivit nyfiken. Vad är det barnet försöker slippa?
För ibland är ”jag vill sluta” egentligen barnets bästa sätt att säga: ”Jag orkar inte känna så här längre.”
Och där behöver vi vuxna lyssna väldigt noggrant.
Och sedan kommer den kanske svåraste frågan – till dig som förälder
Den här frågan kan vara lite obekväm. Men jag tycker att den är viktig. Fråga dig själv:
Om mitt barn slutade i morgon – vad skulle vara jobbigast för mig?
Var så ärlig du kan. Kanske skulle du sakna att se ditt barn göra något hen älskar. Men kanske finns det också något annat där.
Du kanske älskar gemenskapen runt laget. Du kanske har varit ”fotbollspappa” i tio år. Du kanske har sett något i ditt barn som du är övertygad om skulle kunna ta hen väldigt långt.
Kanske finns en liten dröm där. En elitkarriär, ett stipendium, ett landslag.
Det är inget konstigt. Vi drömmer för människor vi älskar.
Problemet uppstår när barnet börjar känna att det behöver fortsätta för vår skull. När besvikelsen i mammas ansikte efter en dålig match känns värre än själva förlusten.
När barnet känner: ”Pappa har lagt så mycket tid på mig. Jag kan inte sluta.”
Då börjar idrotten långsamt förändras. Från något barnet gör till något barnet ansvarar för.
Och barn ska inte behöva bära våra drömmar.
”Men ska jag bara låta mitt barn ge upp?”
Det här är ofta frågan som kommer efteråt. Och nej.
Att lyssna på sitt barn betyder inte att man aldrig får utmana barnet. Tvärtom. Ibland är en viktig del av föräldraskapet att säga:
”Jag hör att det här är jobbigt. Men jag tror faktiskt att du kan ta dig igenom det.”
Barn behöver lära sig att saker ibland är svåra. De behöver få förlora matcher, sitta på bänken, göra bort sig, misslyckas, vara nervösa och känna sig dåliga på något. Och ändå upptäcka: Jag klarade det.
Men här finns en avgörande skillnad. Att hjälpa ett barn att stå kvar i något svårt är inte samma sak som att tvinga barnet att stanna i något destruktivt.
Vår uppgift är därför inte: ”Se till att barnet aldrig ger upp.”
Vår uppgift är: ”Hjälp barnet förstå när något är värt att kämpa för – och när det är rätt att välja en annan väg.” Det är en mycket mer avancerad livsläxa.
När prestationsångest ligger bakom
I mitt arbete som legitimerad psykolog och idrottspsykolog möter jag barn, ungdomar och vuxna idrottare där problemet egentligen inte är motivation. De älskar sin idrott. Men de har börjat hata hur de känner sig när de utövar den.
De övertänker varje situation och är livrädda för misstag. De jämför sig konstant med andra, analyserar träningar i timmar efteråt och blir helt knäckta om tränaren ser missnöjd ut. Eller känner de att deras värde som människa förändras beroende på hur bra de spelade.
Där blir mitt mål sällan att ta bort nervositeten helt. Målet är att hjälpa idrottaren förstå:
- ”Jag kan vara nervös och spela ändå.”
- ”Jag kan göra misstag utan att allt rasar.”
- ”En dålig prestation säger någonting om min prestation – inte om mitt värde.”
- ”Jag behöver inte känna mig självsäker för att bete mig modigt.”
Det är mental träning på riktigt för mig. Inte att stå framför spegeln och försöka övertyga sig själv om att man är bäst. Utan att utveckla förmågan att fungera även de dagar hjärnan skriker att någonting är fel.
När bör man söka hjälp?
Alla barn som vill sluta med sin idrott behöver förstås inte träffa en psykolog. Ibland har barnet bara tröttnat. Det är okej.
Men jag tycker att du ska reagera om idrotten börjar påverka barnets mående tydligt. Till exempel om barnet:
- ofta får ont i magen eller mår illa inför träningar och matcher
- gråter eller får stark ångest inför idrotten
- har svårt att sova på grund av prestationer
- blir väldigt självkritiskt efter misstag
- börjar undvika sådant hen tidigare tyckte om
- verkar nedstämt även utanför idrotten
- är extremt rädd för att göra tränaren eller föräldrar besvikna
- upplever mobbning, utfrysning eller olämpligt beteende i laget.
Då hade jag velat förstå mer.
Ibland behöver miljön förändras. Ibland behöver tränaren involveras. Ibland behöver hela familjen tänka annorlunda kring prestation. Och ibland behöver barnet få egna verktyg för att hantera oro, press och rädsla.
Nästa gång ditt barn säger ”jag vill sluta”
Försök att inte börja med ett svar. Börja med en fråga.
Andas. Sätt dig ner. Och säg:
”Berätta. Vad är det som gör att du känner så?”
Du behöver inte lösa allt den kvällen. Ni behöver inte bestämma om barnet ska spela nästa säsong. Först behöver du förstå.
Vad försöker barnet säga? Vill hen mot något annat? Vill hen bort från en miljö som faktiskt inte är bra? Eller har rädsla, press och prestationsångest börjat ta så mycket plats att idrotten inte längre känns fri?
Det är tre väldigt olika situationer. Och ibland kan några riktigt bra frågor förändra hela samtalet.
Jag arbetar som legitimerad psykolog och idrottspsykolog och hjälper idrottare och föräldrar med bland annat prestationsångest, mental träning, självförtroende, press och de svåra frågor som kan uppstå runt en idrottssatsning.
Om ni känner igen er och har kört fast behöver ni inte redan veta exakt vad problemet är. Det kan vara det vi börjar med att ta reda på tillsammans.
Lyssna vidare i podden
Misstänker du att det är rädslan som gör att ditt barn vill sluta? I avsnittet "Hur man hjälper idrottare hantera sin rädsla och nervositet innan en viktig tävling/match" i Dana Ali podcast ger jag konkreta tips på hur vi vuxna runt idrottaren, främst ledare, kan möta rädsla och nervositet.